En guldgosse briljerar

Det känns att det är nära nu. Det liksom kryper i min kropp över det faktum att jag snart kommer vara "hemma" i Skåne igen. Imorgon lyfter jag.

Min färdplan är utstakat in i minsta detalj. Med ett specialchartrat sovejetiskt Antonov-fraktplan lyfter jag direkt från Valhallavägen imorgon eftermiddag och börjar min färd mot söderlandet.

I maklig takt och i dånet av de sex frustande jetmotorerna styr jag hemåt, hem mot mitt fädernesland, Skåne. Som en 2000-talets inverterad Nils-Holgersson på en resa i motsatt riktning. Förbi de gudsförgätna hålorna i Södermanland, Östergötland, Småland och Halland.

Så småningom, framåt kvällningen, skönjer jag Hallandsåsen och känner hur den skånska luften slår emot mig. Där nere ligger det, mitt så efterlängtade Skåne. Jag flyger in över Hjärnarp men råkar av misstag fälla en bombattrapp över Söndrebalgs skola. Förlåt kära Hjärnarpare, men jag blir så ivrig över att skymta vattentornet i Munka.

Min sovjetiska plåtfågel är dock för otymplig och svårmanövrerad för att sättas ner över Bjäre och min färd fortsätter oundvikligen ännu lite söderut, ut över Öresund. När jag väl har Helsingborg under mig lämnar jag över spakarna till en chimpans vid namn Percy (som ska vidare ner mot Malmö) och hoppar ut utan fallskärm, ner i havet i en klockren mollbergare i pikerad stil. Så graciöst, så... onödigt.

Jag träffar vattenytan strax utanför Helsingör och simmar med spänstiga simtag mot land vid Kronoborgs slott. Uppe på torra land låter jag inte en sekund gå förlorad och kastar mig in i första bästa butik och inhandlar Gammeldansk, elefantöl och Akvavit som jag stärker mig med. Med stadig blick men på vingliga ben beträder jag rask Tycho Brahe-färjan som på 20 min tar mig till Helsingborg och Knutpunkten. Äntligen har jag Skåne under mina fötter.

En svarttaxi senare är jag i Ängelholm, närmare bestämt utanför Lindéns korvkiosk. Min hunger är svår och valet faller utan betänktetid på en mosbricka. Det är dock något som gnager i mig. Jag må vara i Ängelholm men ännu är jag inte riktigt hemma. Desperat börjar jag leta efter någon som kan ta mig den sista biten hem till Munka.

Se där! "Burka-Tommy" med cykel och allt! Efter en kort övertalning och med en tomburk som lockbete får jag plats på pakethållaren. En sista mödosam färd mot Ängelholmsvägen 172 har börjat. Dock finns det många burkar att plocka och "Burka-Tommy" måste givetvis stanna för att samla upp varenda en. Jag börjar misströsta, Munkarakan har aldrig känts så här lång och karg.

Men så, efter ett oräkneligt antal tombrukar är jag äntligen framme vid mitt föräldrarhem och jag kastar mig av pakethållaren. Klockan är närmare midnatt när jag trillar in i tamburen. Jag hälsar lite blasé på päronen och syrran, men tar sikte mot den nypyntade julgranen. Ty jag vet att det är jag som måste göra de sista korrigeringarna. Jag är ju den enda som är tillräckligt lång.

Med julsslingan, kulor och glitter i en perfekt symbios hör jag hur det ringer från äggklockan i köket. Julskinkan är klar! Snart sitter jag där i soffan med nygräddad julskinka framför mig och en julmust i handen. Ett leende brer ut sig över mina läppar och jag kan inte låta bli att utbrista: "Puh, det är skönt att vara hemma igen. God jul!"