En guldgosse briljerar

Jahapp, Steve Galloway gör comeback i Djurgården, denna gång som andretränare. Frågan hela fotbollssverige ställer sig nu är följaktligen vem av Galloway och Pa Dembo som är "the king" i omklädningsrummet.

Drygt 1½ vecka sen sist, men nu är det dags igen att gå bärsärk bland hantlar och skivstänger. Har minst sagt haft abstinens de senaste dagarna och förbannat den förkylning som jag dragits med sedan helgen. Men nu är det dags!

En festival ska enligt veteranen Björn sammanfattas med en årets-lista. Jag kan bara hålla med och levererar härmed min personliga sammanfattning av SRF 2009:

Årets spelning: Europe. Många håller nog inte med mig, men när Upplands Väsbys stolhet lät riffen ljuda över publikhavet så kändes kvällskylan långt borta. Och inte blev det svalare när jag fick höra "Sign of the times".

Årets snyltare: Jag. Öl, mat och snacks, ja nästan allt snyltade jag till mig från mina tältvänner. Men jag ska betala, det lovar jag.

Årets kärleksförklaring: Björns till Dee Snider. Hade det inte varit för att han hade Emmie vid sin sida hade Björn nog letat sig in backstage och hånglat upp Twisted Sister-frontmannen.

Årets mest saknade: Värmen.

Årets snuskhummer: David.

Årets måltid: Korv med mos. Billigt är nästan alltid lika med gott. Iallafall på festival.

Årets kärleksförklaring #2: Emelies till Volbeat.

Årets väder: Det under Volbeat-spelningen. Danskarna rockade bort alla moln.

Årets sovsäck: Min. 199 kr på Biltema och jag frös inte en enda gång trots nollgradigt i tältet.

Årets sångfågel: Tisen. En levande jukebox är vad hon är - åtminstone efter att ha druckit sisådär åtta cider.

Årets comeback: Grannens. Den lille Finspångsmannen låg däckad, nästintill medvetslös och fick bäras in i sitt tält. Döm om vår förvåning när han, knappt en halvtimme senare dyker upp igen i en sällan skådad vigör. En comeback som heter duga.

Årets klädesplagg: Stringkallingar på medelålders blekfeta män.

Årets skitstövel: Lamberth. Att sitta och klossa till tonerna av Motörhead är inte acceptabelt.

Årets uteblivna mellansnack: Arnel Pineda under Journey-spelningen. Låt gå för att han i filippinier och snackar knackig engelska, men några ord till oss i publiken kunde han väl säga mellan låtarna. Man saknar Steve Perry.

Årets mest hatade djur: Älgen - i wokad form.

Årets bästa mellansnack: Dee Snider. Twisted-sångaren är en entertainer av stora mått. Fråga Björn.

Årets näst bästa mellansnack: Anders Fridén i In Flames.

Årets mest tveksamma skinnbyxor: De som satt på Candlemass sångare Rob Lowe. Nej, inte den Rob Lowe.

Årets Sarah Jessica Parker-look-a-like: Dee Snider.

Årets värsta festivaljobb: Toalettstädare. Jag hoppas att hon fick bra betalt, för att sitta patrull på en festivaltoalett lär vara ett av de värsta sommarjobben alla kategorier.

Årets artistnamn: Whiplasher Bernadotte.

Årets miss: Att jag glömde min skinnjacka i Stockholm och fick åka på rockfestival i en väldigt orockig fliströja. Läg därtill att jag hade en kycklinggul regnjacka och ni förstår att jag var lika mycket rock som Lisa Ekdahl.

Årets frieri: Det som gick av stapeln precis framför mig och Ante under In Flames spelning. Friaren - en norrman - firade flickvännens "ja" med att blåsa upp en kondom och skicka iväg den i vinden. Hans gemål såg dock måttligt road ut.

Årets tält: Vårt. Stort, rött och värmde festivalfrusna rockers.

Har jag glömt några "årets"? Ja, troligen. Hursomhelst, Sweden Rock är årets festival - hittills.

Men nu får det vara slut på hårdrockslyssnandet. Inom en knapp månad är det dags för sommarens andra stora musikupplevelse; Sensation i AmsterdamArena och då gäller det att ha värmt upp house-öronen och dansstegen til max.

Jag var uppe bland molnen, kände mig oslagbar och opåverkad av det hårda festivallivet. Men även jag skulle fångas av  festivalbaksmällans obarmhärtiga hand.

Uppstigning till reveljen vid femsnåret i morse, en mödosam tågresa till huvudstaden på det och sedan raka spåret in på kontoret med oundvikliga och betungande arbetsuppgifter. Bara en halvtimme in på arbetsdagen kände jag att Sweden Rock och för lite sömn satt sina spår...

Nu sitter jag här hemma. Dödstrött, orkeslös och med en otäck känsla i halsen och jag kan bara be till högre makter (Joey Tempest?) att jag blixtsnabbt är på banan igen. I veckan vankas det träning till tusen, sommarfesten med kontoret på torsdag och Stureplans-utgång på lördag. Det finns helt enkelt inte tid till att vara sliten.

May the force be with me.

...från Sweden Rock. Lite sliten, lite frusen och lite solbränd.

Bäst:
Europe, Volbeat och In Flames.

Sämst:
Det iskalla vädret, det iskalla vädret och det iskalla vädret.

Konstigt nog, det tveksamma vädret till trots, har jag ändå blivit duktigt solbränd. Ja, nästan lite stoppljus bränd.

"Packa så lite som möjligt och inget som ni inte vill bli av med"
/Ebbe - festivalveteran

Hmm.. Frågan är om det är på grund av stöldrisken eller att det är lätt att supa bort prylarna.

Semester, Skåne och sommar - det är inte bra för min tidsuppfattning. Hade nästan fumlat bort att det är imorgon vi åker till Sweden Rock! Och jag som inte ens fixat sovsäck, varm tröja (blir en kylig helg) eller brassestol...

Blir till att bränna ut på stan idag och inhandla alla viktiga festivalförnödenheter och packa för glatta livet.

Bagarväckning i ottan, X2000 till Hässleholm, hämtad av morsan och 40 min senare hemma i metropolen Munka-Ljungby.

Det känns alltid lika bra att komma "hem".