En guldgosse briljerar

Jahapp, Steve Galloway gör comeback i Djurgården, denna gång som andretränare. Frågan hela fotbollssverige ställer sig nu är följaktligen vem av Galloway och Pa Dembo som är "the king" i omklädningsrummet.

Drygt 1½ vecka sen sist, men nu är det dags igen att gå bärsärk bland hantlar och skivstänger. Har minst sagt haft abstinens de senaste dagarna och förbannat den förkylning som jag dragits med sedan helgen. Men nu är det dags!

En festival ska enligt veteranen Björn sammanfattas med en årets-lista. Jag kan bara hålla med och levererar härmed min personliga sammanfattning av SRF 2009:

Årets spelning: Europe. Många håller nog inte med mig, men när Upplands Väsbys stolhet lät riffen ljuda över publikhavet så kändes kvällskylan långt borta. Och inte blev det svalare när jag fick höra "Sign of the times".

Årets snyltare: Jag. Öl, mat och snacks, ja nästan allt snyltade jag till mig från mina tältvänner. Men jag ska betala, det lovar jag.

Årets kärleksförklaring: Björns till Dee Snider. Hade det inte varit för att han hade Emmie vid sin sida hade Björn nog letat sig in backstage och hånglat upp Twisted Sister-frontmannen.

Årets mest saknade: Värmen.

Årets snuskhummer: David.

Årets måltid: Korv med mos. Billigt är nästan alltid lika med gott. Iallafall på festival.

Årets kärleksförklaring #2: Emelies till Volbeat.

Årets väder: Det under Volbeat-spelningen. Danskarna rockade bort alla moln.

Årets sovsäck: Min. 199 kr på Biltema och jag frös inte en enda gång trots nollgradigt i tältet.

Årets sångfågel: Tisen. En levande jukebox är vad hon är - åtminstone efter att ha druckit sisådär åtta cider.

Årets comeback: Grannens. Den lille Finspångsmannen låg däckad, nästintill medvetslös och fick bäras in i sitt tält. Döm om vår förvåning när han, knappt en halvtimme senare dyker upp igen i en sällan skådad vigör. En comeback som heter duga.

Årets klädesplagg: Stringkallingar på medelålders blekfeta män.

Årets skitstövel: Lamberth. Att sitta och klossa till tonerna av Motörhead är inte acceptabelt.

Årets uteblivna mellansnack: Arnel Pineda under Journey-spelningen. Låt gå för att han i filippinier och snackar knackig engelska, men några ord till oss i publiken kunde han väl säga mellan låtarna. Man saknar Steve Perry.

Årets mest hatade djur: Älgen - i wokad form.

Årets bästa mellansnack: Dee Snider. Twisted-sångaren är en entertainer av stora mått. Fråga Björn.

Årets näst bästa mellansnack: Anders Fridén i In Flames.

Årets mest tveksamma skinnbyxor: De som satt på Candlemass sångare Rob Lowe. Nej, inte den Rob Lowe.

Årets Sarah Jessica Parker-look-a-like: Dee Snider.

Årets värsta festivaljobb: Toalettstädare. Jag hoppas att hon fick bra betalt, för att sitta patrull på en festivaltoalett lär vara ett av de värsta sommarjobben alla kategorier.

Årets artistnamn: Whiplasher Bernadotte.

Årets miss: Att jag glömde min skinnjacka i Stockholm och fick åka på rockfestival i en väldigt orockig fliströja. Läg därtill att jag hade en kycklinggul regnjacka och ni förstår att jag var lika mycket rock som Lisa Ekdahl.

Årets frieri: Det som gick av stapeln precis framför mig och Ante under In Flames spelning. Friaren - en norrman - firade flickvännens "ja" med att blåsa upp en kondom och skicka iväg den i vinden. Hans gemål såg dock måttligt road ut.

Årets tält: Vårt. Stort, rött och värmde festivalfrusna rockers.

Har jag glömt några "årets"? Ja, troligen. Hursomhelst, Sweden Rock är årets festival - hittills.

Men nu får det vara slut på hårdrockslyssnandet. Inom en knapp månad är det dags för sommarens andra stora musikupplevelse; Sensation i AmsterdamArena och då gäller det att ha värmt upp house-öronen och dansstegen til max.

Jag var uppe bland molnen, kände mig oslagbar och opåverkad av det hårda festivallivet. Men även jag skulle fångas av  festivalbaksmällans obarmhärtiga hand.

Uppstigning till reveljen vid femsnåret i morse, en mödosam tågresa till huvudstaden på det och sedan raka spåret in på kontoret med oundvikliga och betungande arbetsuppgifter. Bara en halvtimme in på arbetsdagen kände jag att Sweden Rock och för lite sömn satt sina spår...

Nu sitter jag här hemma. Dödstrött, orkeslös och med en otäck känsla i halsen och jag kan bara be till högre makter (Joey Tempest?) att jag blixtsnabbt är på banan igen. I veckan vankas det träning till tusen, sommarfesten med kontoret på torsdag och Stureplans-utgång på lördag. Det finns helt enkelt inte tid till att vara sliten.

May the force be with me.

...från Sweden Rock. Lite sliten, lite frusen och lite solbränd.

Bäst:
Europe, Volbeat och In Flames.

Sämst:
Det iskalla vädret, det iskalla vädret och det iskalla vädret.

Konstigt nog, det tveksamma vädret till trots, har jag ändå blivit duktigt solbränd. Ja, nästan lite stoppljus bränd.

"Packa så lite som möjligt och inget som ni inte vill bli av med"
/Ebbe - festivalveteran

Hmm.. Frågan är om det är på grund av stöldrisken eller att det är lätt att supa bort prylarna.

Semester, Skåne och sommar - det är inte bra för min tidsuppfattning. Hade nästan fumlat bort att det är imorgon vi åker till Sweden Rock! Och jag som inte ens fixat sovsäck, varm tröja (blir en kylig helg) eller brassestol...

Blir till att bränna ut på stan idag och inhandla alla viktiga festivalförnödenheter och packa för glatta livet.

Bagarväckning i ottan, X2000 till Hässleholm, hämtad av morsan och 40 min senare hemma i metropolen Munka-Ljungby.

Det känns alltid lika bra att komma "hem".

Efter en heldag på klipporna vid Fredhäll (inte som Skälderviken, men helt OK), inflyttningsfest hos Jocke i Vasastan och en stunds irrfärd ute på stan hamnade Herr Svedin och jag till slut på Sturecompagniet. Jag gillar det stället, det brukar bli kul där och denna gången blev inget undantag. Dessvärre brukar härjande på Sturecompagniet innebära att jag blir mer än lovligt sliten dagen efter, så även idag.

Urk...

Nä, nu börjar det bli dags att packa inför den stundande hemresan till skåneland. I arla morgonstund (kl 06.20) kliver jag på rälsbussen mot Hässleholm och lär vara hemma i Munka strax efter kl 11. Kommer bli en efterlängtad session där hemma.

Vem: Robinson-Ellinor

Var: Vasagatan

Kommentar: Inte för att jag tror att hon hade överlevt någon längre tid på en riktig robinson-ö, men det går inte att ducka för att Ellinor uppenbarligen hade vassa taktiska skills.

Uppemot 30 grader i helgen, inte ett moln och bara en lätt bris som svalkar - sommaren har kommit på riktigt, lagom till mina första staplande semestersteg!

Jag ber dock till högre makter att kalasvädret håller i sig även över Sweden Rock-helgen. Dessvärre är de första knapphändiga prognoserna lite sisådär och talar om skurar och kyla... Det kanske blir poncho, stövlar och tjocktröja istället för solglajjor, barfota och bar överkropp. But I keep my fingers crossed...

Men ännu är festivalen några dagar bort och idag fokuserar jag på viktiga uppgifter. Solbadande med damerna i eftermiddag och inflyttningsfest med den frekventa stockholmsturisten Herr Svedin ikväll.

Vi ses under den blå himmeln!

Aaah, den här guldgossen har nog aldrig mått bättre!

Maten var god och gratis, baren var fri och jag lyckades med konsstycket med att kamma hem 1 timme bakning i lotteriet. Med andra ord, festen på Halvbaggens PR-byrå JMW var riktigt nice.

Trots att jag bor sisådär 1 kilometer från Råsunda kan jag tydligt höra Black Army sjunga. Mäktigt - även för mig som knappast är AIK:are.

Nu är det bara en ynka vecka kvar tills riffen börjar ljuda över åkern i Blekinge! Eftersom jag är en novis på det här med festivalande börjar frågorna hopa sig: "Vad äter man?", "Vad har man på sig?" och "Behöver jag ta med min handlotion?" mfl...

Tältindelningen är iallafall klar. I "The tält of love" kommer jag få kampera med Konsulten, Dazen och La Tease. Dazen är ett kapitel för sig själv. För bara drygt en månad sedan kraschade han brutalt med sin motocross, krossade ett antal kotor i ryggen, fick steloperera en del av ryggen och beordrades många månaders sjukskrivning. Och nu ska han alltså ligga och mysa med oss i ett tält. Den mannen har en vilja av stål...

Att det bara är en vecka kvar innebär också att jag kommer få spendera de närmaste dagarna med hårdrock dygnet runt. Lyckligtvis har jag lyckats gräva fram en Spotify-playlist som täcker nästan hela lineupen:

http://open.spotify.com/user/killerbees/playlist/6HKrMy8VtYHuxpL4pEGIzj

What do you wanna do with your life? I Wanna rock!

Nu börjar jag faktiskt bli irriterad på riktigt. En gnällande dörr hos grannen kan tyckas vara en petitess, men när det gnisslas friskt under min snooze-tid, dvs tiden mellan den första klockradioringningen tills det jag stiger upp på morgonen, då kan även en välpolerad gentleman som mig tappa fattningen.

Jag ger dem tidsfrist tills helgen. Är inte helvetesdörren tystad tills dess beger jag mig på korståg en trappa upp. Vänligt men bestämt.

Eller ska jag kanske vara lite sådär lagom svensk och sätta en arg lapp i trappuppgången?

Fortsättning följer...

Och dans, dans, dans blev det i lördags på Marie Laveau. Osannolikt bra sväng i musiken som DJn slevade fram, finfin studs i mina dojjor och precis lagom mycket folk på dansgolvet.

Det var upplagt för en kväll utöver det vanligt... Men - det nästan tar emot att skriva det - jag var för het  och dans, dans, dans förvandlades till svett, svett, svett. Det blev verkligen galet varmt på dansgolvet. Inte min cup of tea, precis.

Merde!

Men skoj var det. Det är inte mycket som slår en utekväll när det nästintill brinner i dansskorna, även om det blir lite väl varmt emellanåt. Jag kände mig följaktligen ändå ganska glad när jag strosade hemåt längs Hornsgatan, på väg mot Slussen, och inte blev det sämre av att Skägget Staflin lite oväntat ringde och släppte bomben om att det satt en gammal högstadieklasskompis till mig på Subway i Östersund. Sverige är litet ibland.

Hmm... Jag känner att jag är sugen på dans, dans, dans igen. Bra att det snart är helg igen.