It's alive!
Dags att veva igång bloggen igen efter en längre tids uppehåll pga skola, skola och lite mer skola. Har gnetat mig igenom en rolig, men tidskrävande varumärkes-kurs. Mycket att göra men för lite tid, helt enkelt. Resterande del av veckan kommer ägnas åt att ladda batterierna, hitta tillbaka till rutinerna, sova, träna, festa och träffa hon som jag aldrig hinner träffa.
Annars är det dagar som denna jag är tacksam för växthuseffekten... Kvicksilvret har letat sig upp till 6-7 grader och solen har skinit från en klarblå himmel. Isen som har hållit Sunkan i ett järngrepp under månader smälter undan för undan, doften av hundskit och ruttet gräs ligger som en ljuvlig doftridå och våren börjar försiktigt treva sig fram. Äntligen.
Det är ganska lustigt att det är så här varje år. Man går bara och väntar på att våren ska komma och varje gång den gör det blir man alltid lika glad. Även om det är precis som förra året. Och året dessförinnan... Lika givet är det att man inom kort kommer längta efter sommaren. Och när den är slut början man längta efter våren och, ja, ni fattar... Det är lite charmigt, på något sätt. Och väldigt svenskt.
Idag gjorde jag, förhoppningsvis, vinterns sista vurpa. Gick och samtalade med Ronnie med blankisen (ja, ni skåningar, det är sant) under mina fötter. Satte ner högerfoten och halkade till men lyckades parera. "Puh" tänkte jag och satte ner vänsterfoten... Några tiondelar senare låg jag på rygg. Aj!
För den som inte vill spendera sin tid i vårsolen skulle vilja passa på att rekomendera en riktigt bra film: Mystic River. Clint Eastwood regisserar och Sean Penn, Kevin Bacon och Tim Robbins är i högform. Närvarokänslan är total. Se den om ni inte gjort det redan.
Ciao
Annars är det dagar som denna jag är tacksam för växthuseffekten... Kvicksilvret har letat sig upp till 6-7 grader och solen har skinit från en klarblå himmel. Isen som har hållit Sunkan i ett järngrepp under månader smälter undan för undan, doften av hundskit och ruttet gräs ligger som en ljuvlig doftridå och våren börjar försiktigt treva sig fram. Äntligen.
Det är ganska lustigt att det är så här varje år. Man går bara och väntar på att våren ska komma och varje gång den gör det blir man alltid lika glad. Även om det är precis som förra året. Och året dessförinnan... Lika givet är det att man inom kort kommer längta efter sommaren. Och när den är slut början man längta efter våren och, ja, ni fattar... Det är lite charmigt, på något sätt. Och väldigt svenskt.
Idag gjorde jag, förhoppningsvis, vinterns sista vurpa. Gick och samtalade med Ronnie med blankisen (ja, ni skåningar, det är sant) under mina fötter. Satte ner högerfoten och halkade till men lyckades parera. "Puh" tänkte jag och satte ner vänsterfoten... Några tiondelar senare låg jag på rygg. Aj!
För den som inte vill spendera sin tid i vårsolen skulle vilja passa på att rekomendera en riktigt bra film: Mystic River. Clint Eastwood regisserar och Sean Penn, Kevin Bacon och Tim Robbins är i högform. Närvarokänslan är total. Se den om ni inte gjort det redan.
Ciao
Kommentarer
Trackback
