En guldgosse briljerar

Jag satt där i godan ro. Spelade Starcraft på datorn, smygkollade på IFK-Djurgården och ackompanjerades av feta gitarrriff från radion. Det var sådär trevligt det bara kan bli en slö lördageftermiddag i juni hemma hos en ungkarl som mig.

Men så plötsligt blev allt bara svart, såväl dator, som tv som radio tystnade. Strömmen hade gått.

"Äh, bara säkringen som löst ut" tänkte jag, reste mig och gick i maklig takt bort mot elskåpet för att vrida på maskineriet igen. På vägen dit, ja under de fyra meterna av promenad, märkte jag hur det lät konstigt från elskåpet. Det liksom knäppte och sprakade lite lätt...

Väl framme möttes jag av en fasansfull syn. Det rann blod, förlåt, vatten från elskåpet! Ingen fors direkt, men strimmor av vatten letade sig ner längs väggen. Snabbt tog jag mitt förnuft till fånga och slog av huvudströmbrytaren.

Knäppandet och sprakandet tystnade, men regnmoln tornade upp sig i mitt huvud. Vattnet slutade ju inte att rinna.

"Jag har en vattenläcka!", "150 000 kr!", "täcker försäkringen? är jag försäkrad? jag är ju inte försäkrad!", "ett halvårs fläktväntilering", "väggen måste brytas upp", "vem sköt Bambis mamma?" och "går det att få sin oskuld tillbaka?". Paniken, ja den där PANIKEN, som jag i vanliga fall aldrig får, smög sig på lite lätt. Det kändes som att min tillvaro sakta började förvandlas till en Ingemar Bergman-film där ångesten lever sida vid sida med, eh ja, ångesten.

Nåja, jag konstaterade iallafall krasst att det rann vatten ner i mitt elskåp och något var tvunget att göras omgående. "Men var kommer vattnet ifrån?", utbrast jag, och gjorde en högst amatörmässig besiktning av vattenledningarna i min lägenhet. Dock utan att få någon rätsida på varifrån källan till läckaget härstammade. "Kanske är det grannen ovanpå som har ett ett skumdisco i sin lägenhet!" tänkte jag och sprang upp till våning två på Roslagstullsbacken 13 B och ringde på. Ingen hemma.

Illa!

Ner igen för trapporna och bort till tavlan vid entrén för att leta upp ett nummer att ringa. "Jourtelefon!". Jag löpte likt en gasell på Serengeti in i min lägenhet och plockade upp min fem år gamla mobiltelefon. "Nu du min kära, nu ska du få göra ringa det viktigaste samtalet hittills i ditt femåriga liv" upplyste jag min mobil om och konstaterade dessvärre att jag bara hade ytterst lite batteritid kvar. "Mög! och strömmen är avstängd! Måtte det räcka!"

Jag slog numret till Svenska Bostäders jourtelefon och efter, som det kändes, år av väntande i telefonkö blev jag framkopplad och presenterade mig såsom Mats. Ja, en riktig gitarrknäppare. En rågblond nordisk prins, tvådagars skäggstubb, T-shirt och avklippta jeans.

Nåväl, efter någon minuts konversation med herrn på SB hade jag sakligt presenterat problemet och herrn utbrast omedelbart "Vi skickar vår bästa man direkt!". "Bara han inte heter Jörgen", tänkte jag... Jag tackade och la på luren.

En dryg halvtimme senare knackade det lite försynt på min dörr. "Jörgen", eller vad han nu hette, hade anlänt på sin vitare springare för att lösa min problem. "Är det du som har läckage?" frågade han. "Ja, det är jag! Kom in! Kom in i mitt hus! Stoppade det strilande vattnet!" sa jag, samtidigt som jag kysste hans fötter.

Jourmöntören började systematisk söka efter källan till ondska, men utan att riktigt förstå vad som orsakade läckaget. Då och då yttrade han kraftuttrycket "skit" vilket knappast gjorde att paniken i mitt huvud dämpades.

"Vi får nog ta i med hårdhandskarna här. Det blir till att gå in med låssmed hos grannen där uppe. Antagligen är det därifrån vattnet kommer" sa han och lika snabbt som han kom försvann han. Nästintill spårlöst. Jag stod kvar, faktiskt lite snopen över att han inte brutit upp väggen och muttrat "det här blir dyrt det här. Nog bäst för dig att du vinner på lotto".

Drygt fyrtiofem minuter förlöpte och under tiden hörde jag hur det klampades och arbetades hos grannen ovanpå. Så, plötsligt, knackade det på min dörr igen, lika försynt som förra gången. Det var såklart jourmontören som knackade på.

"Det är lugnt nu. Vi har rensat ut avloppet där uppe. Översvämning... Du kan vrida på strömmen igen när det slutat droppa" meddelade "Jörgen" mig och av ren tacksamhet började jag lovsånga honom genom att sjunga på "Pärleporten". "Ja ha, tack så mycket" sa han och gick sin väg. Världens bästa jourmontör.

Några minuter senare slutade vattnet att droppa ner i elcentralen och varsamt vred jag på huvudströmbrytaren igen. Det knastrade lite lätt, men det dog snabbt bort. Sakta började min lördageftermiddag återfå sin forna glans. Paniken och ångesten flög iväg, datorn startades upp, TV vevades igång och ur radion skvalade återigen sköna toner från Iron Maiden, Ebba Grön och Thore Skogman.

Så går det till när det är vattenläcka hos Casa de Frohm. Jag hoppas ni haft en trevlig läsning. Frågan är bara: Vem sköt Bambis mamma?

Jag tror det var jourmontören.

Till följd av busstrejken är jag numera tvungen att tillämpa T-banan för att ta mig till och från jobbet och trängas med allt och alla på perronger och stationer. Jag kan erkänna att jag inte riktigt har lärt mig hur man ska bete sig på bästa sätt nere i T-banan, vilket fick till föjd att jag idag knockade en 10-årig kille.

Ja, det var inte avsiktligt, det vill jag lova. Halvspringande råkade jag bara korsa 10-åringens väg in i T-banevagnen vilket gjorde att hans huvud dunkade rakt in i min vänsteraxel. Han såg lite groggy ut och jag fick sura blickar av hans mamma, men jag försökte gottgöra det hela med att dra på min hundögonsblick (inte ens Pier-Luigi Collina skulle blåsa frispark om han såg den), sträcka ut en hand och säga förlåt. Jag tror till och med att jag yttrade det lite mer internationella "sorry" för att maximera min ursäkts genomslagskraft.

Men hej, jag skyller allt på att gubbarna på Kommunal och Bussarbetsgivarna inte lyckats kompromissa fram ett slut på busstrejken. Hade det inte varit för strejken hade jag ju inte behövt åka T-bana och således inte riskera att knocka kids på stationerna.