En lyckad fest och drömmar om busringning
Japp, festen här utanför blev en lyckad tillställning. Superfint vårsommarväder, 90-100 pers och skön stämning. Dock såg det ut som om min lägenhet hade förflyttats till Filborna-tippen när jag blickade ut över innergården dagen efter. Drivor av tomburkar, flaskor och platspåsar förpestade min utsikt. Inte vackert... Utgång blev det på Stadt. Helt ok, men det verkar som att jag har tappat stinget på tös-fronten. Herr Svedin har all anledning att vara orolig.
Förresten, det ligger kvar en porslinstallrik med bestick och en tub senap på en av bänkarna här utanför. Jag är lite sugen på lerduveskytte a la Homer Simpson, så ägaren till tallriken bör hämta den illa kvickt.
På tal om något helt annat. Ibland saknar jag tiden som hockeyspelare på bortamatcher, cuper och träningsläger. Framförallt efter att jag läst VM-spelaren Karl Fabricius blogg (som ni hittar här). Det är något speciellt med hockeyspelare och den jargong och gemenskap som uppstår. Ibland lite tröttande i längden, men ibland det bästa som finns.
Skoj är att läsa om Fabricius och hans roomie Michael Holmqvists busringningar till några andra Tre Kronor-lirares rum. Att Fabricius och Holmqvist är 26 respektive 29 år gamla och rimligen borde slutat med busringning för flera år sedan gör bara saken ännu roligare.
Osökt får det mig att tänka på när jag var på hockeyläger i Tyringe (håla i Skåne) som 11-12-åring. Genom att busringa med interntelefonerna på skolan vi var inkvarterade på retade vi gallfeber på flertalet lirare och ledare på lägret. Givetvis blev jag den som blev påkommen med telefonluren i handen och fick en smärre utskällning av våra ledare... Säg den lycka som varar.
Förresten, det ligger kvar en porslinstallrik med bestick och en tub senap på en av bänkarna här utanför. Jag är lite sugen på lerduveskytte a la Homer Simpson, så ägaren till tallriken bör hämta den illa kvickt.
På tal om något helt annat. Ibland saknar jag tiden som hockeyspelare på bortamatcher, cuper och träningsläger. Framförallt efter att jag läst VM-spelaren Karl Fabricius blogg (som ni hittar här). Det är något speciellt med hockeyspelare och den jargong och gemenskap som uppstår. Ibland lite tröttande i längden, men ibland det bästa som finns.
Skoj är att läsa om Fabricius och hans roomie Michael Holmqvists busringningar till några andra Tre Kronor-lirares rum. Att Fabricius och Holmqvist är 26 respektive 29 år gamla och rimligen borde slutat med busringning för flera år sedan gör bara saken ännu roligare.
Osökt får det mig att tänka på när jag var på hockeyläger i Tyringe (håla i Skåne) som 11-12-åring. Genom att busringa med interntelefonerna på skolan vi var inkvarterade på retade vi gallfeber på flertalet lirare och ledare på lägret. Givetvis blev jag den som blev påkommen med telefonluren i handen och fick en smärre utskällning av våra ledare... Säg den lycka som varar.
Kommentarer
Trackback
