Om att inte ha Facebook

Jag vet att jag är för gammal (eller?) för att vara trövärdig som rebell, men på nåt vänster känns det ganska tufft att vara en av ytterst få som inte har account på Facebook. Inombords skrattar jag lite lätt åt er förlorade själar när ni loggar in för femtielfte gången, taggar dåliga festbilder, drömmer om events och desperat försöker leta upp den där tjejen som var så söt i 7B på högstadiet.

Men vad vet jag om det, egentligen. Jag har ju inte Facebook.

Varför har jag inte Facebook? Det har helt enkelt aldrig kännts aktuellt eller nödvändigt och jag har nog med tidsfördriv som anekterar på min dyrbara tid. När "Fejjan" kom och var hett var jag för långsam att hoppa på tåget, när "alla" hade det förstod jag inte varför och nu, när flugan är på väg att långsamt dö ut, skulle det bara kännas löjligt att bli medlem.

Men vad vet jag om det, egentligen. Jag har ju inte Facebook.

Jag kan dock erkänna att det känns lite lockande att bli medlem nu när det är dags att lämna Norrland och plantera rötterna på annan ort. Man har ju trots allt fått ett stort antal nya vänner här i stan som man skulle vilja hålla kontakten med, och något säger mig att Facebook skulla kunna underlätta på den fronten. Och det skulle faktiskt vara ganska skoj att leta upp den där söta tjejen i 7B.

Men vad vet jag om det, egentligen. Jag har ju inte Facebook.

Men nej, jag kommer nog inte bli medlem ändå. Det känns faktiskt ganska skönt att stå utanför och att vara en sorts låtsasrebell på 2000-talet.

Är det någon mer än jag som inte har Facebook? Vad sägs om att bli medlemmar och starta en "Våga vägra Facebook"-grupp?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0