En idyll?

Jag sitter på min balkong i en knarrig pinnstol och blickar ut över grönområdet framför mig där människor, väckta ur vinterdvala rör sig, lediga och fulla av energi. Solen strålar fortfarande lite blekt och det gräs och träd har ännu inte förvandlats till grönska, men solstrålarna värmer likväl såväl kropp som själ och jag sitter och funderar på om dagar som denna är anledningen till att vi lyckas uthärda så många månader utan ljus och värme. Antagligen är det så.

I min hand har jag en kopp kaffe, som jag trots att jag inte har en kaffekokare lyckas framställa, om än med vissa problem. Koppen smakar inte som den borde, klunkarna jag tar grusas av sump och beska, men ändå smakar det på ett sätt himmelskt gott. Soldränkta vårdagar på balkongen behöver ackompanjeras av den svarta drycken, helt enkelt.

Ur min musikanläggning strömmar Tomas Anderssons Wijs stillsamma svenska singer-songwriterpop. En lätt sluddrande stämma till mestadels långsamma harmonier och ord. Det är vackert, det är svenskt så in i helvete och i vissa ögonblick det bästa jag vet.

Så här sitter jag nu, på min balkong. Detta är kanske en patetisk illusion av en idyll, vad vet jag. Men det är iallafall, i alla avseende, en stund av nästintill komplett tillfredsställelse.

Flyttstädningen får vänta...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0