Inrökt
Inga roliga minnen, det inte. Man svor högt varje gång när man var tvungen att skicka kläderna på slutförvaring i ett urberg i Norrlands inland och tvätta håret i klor för att bli från från röklukten.
I fredags fick jag friska upp minnena från den tiden.
Det var poker night med Da boys from Flamman hemma hos Firma Baker-Nordgren och det bolmades friskt på både cigarrer och cigaretter, sänktes öl och whiskey samt snackades en ansenlig massa skit mellan givarna. Efter några timmars pokerspel låg följaktligen röken som en stämningsfull Lutzen-dimma i köket. Men ärligt talat så kändes det faktiskt ganska "rätt". Poker, alkohol och tobak hör helt enkelt ihop.
Men, som sagt, tobaksrök som annat än stämningshöjare är inget kul och doften mina kläder utsöndrade efter kvällen var inte alls rolig. Inte heller kändes det bättre av att det påminde mig om att jag kom sist i pokerturneringen (men det är en helt annan historia).
Hursomhelst, rök och jumboplats i all ära, det var en supernice kväll likväl och garanterat inte sista gången spelkorten kommer nyttjas. Nästa gång ska jag dock lobba för en rökfri tillställning.
Visst, lägenheten är spartansk inredd...
...men är det för mycket begärt att det ska finnas ett ynka litet decilitersmått bland köksgeråden!?
Ett decilitersmått!
Och då är det ändå en barnfamilj som bor här (som rimligen skulle behöva ett mått), och inte en pizzaätande ungkarl som knappt vet hur man kokar vatten.
Totalt dödsförakt
Men om det krävs en skruv lös för att vara hockeymålis så borde det krävas att man saknar ett helt skrotupplag för att bli handbollsmålvakt!
Tänk er själva. Det kommer en tvåmetersbjässe farande i full fart mot mål och då förväntas man som handbollsmålvakt hoppa rakt ut, iklädd enbart en färgglad mjukisdress, skreva, vifta lite med armarna och med risk för livet blotta "klockspel", huvud och mellangärde...
Det kallar jag dödsförakt.
***Uppdaterad***
Ja, ni ser själva hur det går till. Här är Sveriges målvakt Johan Sjöstrand i aktion under måndagens match mot Spanien. Notera, ansiktsuttrycket...
Aj aj aj...
Flyttad!
Björkhagen (söder om Söder), 2:a, 60 kvm i andrahand. Det är vad jag numera huserar i. Med andra ord, så nära ett mansion man kan komma... Större (och dyrare, såklart), badkar, fler TV-kanaler (men mindre TV) snabbare bredband och golvvärme i badrummet stoltserar lägenheten med. Dock väldigt spartanskt inredd.
Största fördeler är dock att jag nu har ett riktigt kök, med köksbord och allt. Det har jag saknat under de 3½ jag har bott i studentlägenheter. Överhuvudtaget att kunna gå runt mellan flera rum känns nästan som en lyx.
Största nackdelen är tveklöst att mitt kontrakt bara löper över 3 månader. Följaktligen lär jag få börja söka nytt boende direkt. Surt.
Inflyttningsfest? Får se hur det blir med det. Mina grannar lär enligt uppgift ha en medelålder på ca 750 år och kanske inte de som ser med blidaste ögon på att jag bränner av ett galej som det första jag gör i huset. Men, som sagt, vi får se...
Kan en fotbollsspelare vara värd 1 miljard?
Manchester City, med arabiska oljemiljarder i ryggen, uppges vara beredda att betala 100 miljoner euro för Milans superstjärna Kaká.
100 miljoner euro, drygt 900 miljoner kronor, för en fotbollsspelare? I dessa finanskristider med massvarsel, störtdykande börser och nedskärningar runt om i världen är det nästan en provocerande summa. Nästan en miljard för en bollsparkare.
Men visst, känner Man City att det är en vettig summa att spendera på en enda spelare så varsågod. Kaká kommer säkerligen att generera X antal miljoner i bara tröjförsäljning och, viktigast av allt, säkerligen hjälpa City på vägen till att bli en europeisk storklubb, vilket ägarna så gärna vill. Men ändock, 900 miljoner kronor är nästan provocerande.
I sammanhanget kan det även vara på sin plats att fundera på om Malmö FFs Ola Toivonen är värd de 40 miljoner PSV Eindhoven uppges slanta upp. 40 miljoner för en lovande, men långt ifrån dominerande, allsvensk spelare. Det är en inte alls lika provocerande summa men det är i mina ögon en mycket tveksammare investering.
Hursomhelst, det ska bli mycket spännande att se hur det kommer gå för både Kaká i Man City och Ola Toivonen i PSV. Den som lever får se.
"Att flytta borde gå lätt"...
Men var f*n har alla prylar kommit från? Har min lägenhet infiltrerats av ondskefulla vättar som i smyg har planterat stöldgods i alla skrymslen och vrår?
När jag flyttade in hade jag 4-5 väskor och kunde med lite ansträngning ta med allt på tåget från Sunkan till Stockholm. Men nu, 6 månader senare, utan att ha varit på IKEA en enda gång och utan att ha köpt någon större pryl (trodde jag iallafall) så känns det som att jag har saker nog till att upprätta en smärre loppmarknad.
Hemmabioanläggning, två mikrvovågsugnar (ja, TVÅ stycken!), stekjärn, dammsugare, två flak öl, kläder som hade räckt åt ett mindre U-land och pasta nog för att mätta en mellanstor lågstadieskola i Flen! Och alla de här sugrören i glada färger, vem hade jag tänkt skulle använda dem?
Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska få plats med allt i min minimala hyrbil.
Puh... Det här kan bli svettigt.
Kändisspotting med Patrik, del 21
Var: Birger Jarlsgatan
Kommentar: Varken kockkläder eller Let's Dance-utstyrsel hade han på sig, och inte heller ett gäng folkilskna mattanter på släptåg. Vilken besvikelse!
Jag och "Sudden". En tjänar mer - gissa vem!
Men säg den lycka som varar... Idag läser jag en uträkning i Vancouver Sun om att Mats Sundin cashar in ca 48 000 kr - i minuten! Hmm... Jag borde nog satsat på min hockeykarriär ändå...
Well, nu ljuger siffran lite med tanke på att uträkningen baseras på "Suddens" faktiska speltid (ca 20 min/match) i Vancouver Canucks. Han tjänar alltså inte 48 000 kr/minut dygnet runt... Men visst, likväl kan Sundin skratta hela vägen till banken med tanke på att han drar hem en lön på 80 miljoner kr för den här säsongen.
Inte illa för en lite rinkrostig 37-åring.
Woody Allens nya - vin-propaganda!
Ett bra val, skulle det visa sig och jag kan sträcka mig till att ge filmen så mycket som 3,9 av 5 i betyg. Som vanligt när det gäller Woody Allen så är framförallt dialogen mästerligt. Gå och se, om ni inte redan har gjort det!
Men oj, vilken vin-propaganda det bjöds på! Antalet scener där det inte smuttades på rödvin skulle, lite överdrivet, kunna räknas på en hand. Till och med en cynisk och känslolös snubbe som jag blev blev berusad av vinpimplandet, i den milda grad att jag, direkt när jag kommit hem, sablerade en mustig rioja ("fyrrrrra solarrr", som Bengt Fritjofsson hade sagt) och av bara farten rörde ihop en eldig, spansk gryta.
Nåja, nu ljuger jag lite. Jag hade varken något rödvin hemma eller ingredienser till en spansk gryta, så jag fick nöja mig med att knäcka en öl och röra ihop en pastasås.
Hmm... det får nog bli lite rödvin till helgen som kommer!
Frida Hyvönen
Ibland hittar man musik som förstummar en, som griper tag i en och får en att vilja lyssna igen, igen och igen. Det händer inte så ofta, men det är alltid lika fantastiskt när det väl inträffar.
Frida Hyvönens senaste album "Silence Is Wild" är sådan musik. Visserligen ett lite ojämnt album, men en handfull av låtarna är helt fantastiska.
Framförallt är det Hyvönens röst som fångar mig. Den har ett speciellt anslag och ton, och förmedlar de texttyngda låtarna med inlevelse, känsla och kraft som få andra. Det känns, helt enkelt, om ni förstår vad jag menar. Rösten kombinerat med låttexter som låter som poesi och Hyvönens enkla men karaktäristiskt pianoklinkande gör att några av låtarna når astronimiska höjder. Som den här, "Dirty Dancing":
Så, om ni som jag, lyssnat lite väl mycket på Mötley Crüe på sistonde och vill höra något helt annorlunda, då ska ni ta och kolla upp Frida Hyvönen.
På tal om röst och musik som känns och som påminner om Frida Hyvönen...
Lyssna på den här. Lorraine Ellison - Stay With Me:
Dags för tatuering?
Men de senaste dagarna har jag inte riktigt kunna släppa tanken på att, längs insidan av över- eller underarmen, tatuera in något liknande detta:
"Too fast for love"? Visst, jag kan villigt erkänna att jag är svag för Mötley Crüe just nu. Har lusläst min julklapp "The Dirt" från pärm till pärm och lyssnat igenom Mötleys diskografi noga. Framförallt har debutalbumet "Too fast for love" och Mötleys fetaste dänga som heter just - ni kan nog gissa - "Too fast for love", snurrat friskt i min stereo.
Det går dock att ställa sig frågan om jag är tillräckligt mycket rock för att vara värdig en sådan tatuering... Eller om jag är tillräckligt too fast for love. Eller om även jag kommer uppfattas som en simpel Big Brother-deltagare!
Äh, det är kanske säkrast att jag köper mig en gnuggis istället...
Behöver jag vara orolig...
Ja, antagligen...
Men tänk er själva när ni står där med skivstången i händerna, kör bicepscurls, pustar och stånkar och försöker pressa fram de sista repsen när Agnes ljuva stämma låter:
"On and on
Can't you see this is where you belong
I've got so much you've givin'
Let down your guard
And let these arms
Shelter you tonight"
Lätt minst två extra reps! Det är sådan musik som ger discomuskler, I guess...
Vilket svin!
Snattare ertappad med grisöron
ÄNGELHOLM. Polisen fick rycka ut två gånger till Ica Maxi på Hugingatan i måndags. Vid middagstid hade en väktare gripit en man för snatteri. Han hade tagit två cd-skivor och fyra torkade grisöron. Han hördes på platsen och släpptes därefter.
Väääldigt roligt. Vad skulle snattaren ha de fyra grisöronen till? En fetisch? Som snacks till onsdagsölen? Eller hade även hundpensionatet drabbats av lågkonjunkturen vilket tvingade mannen att snatta mat till hundarna?
Den stora behållningen med nyheten är dock den galna rubriken. Onekligen ett tvivelaktigt utseende om det är sant. Frågan är om snattaren även hade begåvats med ett tryne som han kunde böka runt med på parkeringen...
Jag har en otäck känsla av att denna nyhet kommer hålla mig vaken inatt.
"Hade du varit på riktigt hade jag legat med dig"
Utklädd? Jo, jag hade varit på maskeradfest, närmare bestämst Becker-Beckers och Lambis haussade 25-årsfest 27 december. En kväll att minnas, vill jag lova, framförallt när vi avslutade festligheterna med att gå ut på Morris.
Under några svaga ögonblick hade jag tankar på att hyra en fruktdräkt (typ päron eller äpple), men jag tog mitt förnuft till fånga och transformerade mig själv till en riktigt skaplig Nikki Sixx-kopia. Okej, det var en snubbe på festen som påstod att jag var lik Johan Palm, men det vill jag inte kännas vid. Nikki Sixx låter lite bättre...
Får jag säga det själv, så var min maskeradkostym en av festens bästa och jag borde, i rättvisans namn, fått en bättre placering i tävlingen. Upprörande! Jag hade nästan alla attribut som gör en riktig sleaze/glam-rocker. Svintajta byxor, boots, slimmat klippt linne, nitar och läder, handklovar, pudelrockfrilla, smink, Jack Daniel's whiskey, sportbil i garaget och en j*vligt dryg attityd (nåja). Två ynka röster fick jag ihop, och dem av mina bundsförvanter Lambi och Konsulten.
Artistnamn? Såklart... Jag går numera under namnet Nikki Monroe.
Bilder? Kommer snart...
Tillbaka
Bloggen stack iväg på solsemester på egen hand. En dryg vecka på Mauritius med paraplydrinkar, solstol och sandstrand. Men nu är den tillbaka, solbränd och fräsch, men lite sliten efter alla drinkarna.
Tyvärr fick inte jag följa med på solsemster. Nä, jag fick åka till Skåne istället. Nästan två veckor i snålblåst, julyra och grandoft. Inte lika solbränd som bloggen, men likväl lite sliten av alkohol och jetlag. OK, kanske inte av jetlag.
Åh, jag har så mycket att berätta. Håll fast er längs relingen så ska jag inom de närmaste dagarna pytsa ut lite anekdoter från jul- och nyårshelgen.
Stay tune for more action!
Snart ligger Skåne för mina fötter
Min färdplan är utstakat in i minsta detalj. Med ett specialchartrat sovejetiskt Antonov-fraktplan lyfter jag direkt från Valhallavägen imorgon eftermiddag och börjar min färd mot söderlandet.
I maklig takt och i dånet av de sex frustande jetmotorerna styr jag hemåt, hem mot mitt fädernesland, Skåne. Som en 2000-talets inverterad Nils-Holgersson på en resa i motsatt riktning. Förbi de gudsförgätna hålorna i Södermanland, Östergötland, Småland och Halland.
Så småningom, framåt kvällningen, skönjer jag Hallandsåsen och känner hur den skånska luften slår emot mig. Där nere ligger det, mitt så efterlängtade Skåne. Jag flyger in över Hjärnarp men råkar av misstag fälla en bombattrapp över Söndrebalgs skola. Förlåt kära Hjärnarpare, men jag blir så ivrig över att skymta vattentornet i Munka.
Min sovjetiska plåtfågel är dock för otymplig och svårmanövrerad för att sättas ner över Bjäre och min färd fortsätter oundvikligen ännu lite söderut, ut över Öresund. När jag väl har Helsingborg under mig lämnar jag över spakarna till en chimpans vid namn Percy (som ska vidare ner mot Malmö) och hoppar ut utan fallskärm, ner i havet i en klockren mollbergare i pikerad stil. Så graciöst, så... onödigt.
Jag träffar vattenytan strax utanför Helsingör och simmar med spänstiga simtag mot land vid Kronoborgs slott. Uppe på torra land låter jag inte en sekund gå förlorad och kastar mig in i första bästa butik och inhandlar Gammeldansk, elefantöl och Akvavit som jag stärker mig med. Med stadig blick men på vingliga ben beträder jag rask Tycho Brahe-färjan som på 20 min tar mig till Helsingborg och Knutpunkten. Äntligen har jag Skåne under mina fötter.
En svarttaxi senare är jag i Ängelholm, närmare bestämt utanför Lindéns korvkiosk. Min hunger är svår och valet faller utan betänktetid på en mosbricka. Det är dock något som gnager i mig. Jag må vara i Ängelholm men ännu är jag inte riktigt hemma. Desperat börjar jag leta efter någon som kan ta mig den sista biten hem till Munka.
Se där! "Burka-Tommy" med cykel och allt! Efter en kort övertalning och med en tomburk som lockbete får jag plats på pakethållaren. En sista mödosam färd mot Ängelholmsvägen 172 har börjat. Dock finns det många burkar att plocka och "Burka-Tommy" måste givetvis stanna för att samla upp varenda en. Jag börjar misströsta, Munkarakan har aldrig känts så här lång och karg.
Men så, efter ett oräkneligt antal tombrukar är jag äntligen framme vid mitt föräldrarhem och jag kastar mig av pakethållaren. Klockan är närmare midnatt när jag trillar in i tamburen. Jag hälsar lite blasé på päronen och syrran, men tar sikte mot den nypyntade julgranen. Ty jag vet att det är jag som måste göra de sista korrigeringarna. Jag är ju den enda som är tillräckligt lång.
Med julsslingan, kulor och glitter i en perfekt symbios hör jag hur det ringer från äggklockan i köket. Julskinkan är klar! Snart sitter jag där i soffan med nygräddad julskinka framför mig och en julmust i handen. Ett leende brer ut sig över mina läppar och jag kan inte låta bli att utbrista: "Puh, det är skönt att vara hemma igen. God jul!"
Det vackraste brölet
För ett otränat öra skulle kakafonin bara låta som ett enda stort brölande från överförfriskade gentlemen. Men jag, jag hörde, jag visste att det var det obligatoriska temat till alla våra fester, "Stad i ljus", som ljöd ut i den skånska natten. Ett självskrivet inslag som vittnar om att förfesten har nått sitt crescendo, sin höjdpunkt, och att Grabbarna från balkongen är på väg ut på äventyr.
Som sagt, det var bittert att jag missade årets Reunion, men brölandet i mobilen blev ett fint plåster på såret.
Och snart är jag hemma i Skåne och då är jag med och sjunger.
Kändisspotting med Patrik, del 20
Var: Oriflames julfest
Kommentar: Han var på spaning. Men inte för Efterlysts räkning eller för att kolla in tomtarna i "Chippendales". Nej, det var en dam som lockade.
Idag säger vi grattis till...
Grattis Emelie!
